Jag vaknade idag och kände mig inte ett dugg äldre, vilket jag inte behöver göra än på två år heller har jag bestämt ;)

Efter att ha lurat Andreas ur sängen så började frukostprojektet;

Quesedillas med lite grönt till =)



Och min underbara sambo som varje annan dag fixar frukost till mig, överlät det till mig på den enda dag på året då det hade vart nice med breakfast på sängen ;)
Visserligen får jag skylla mig själv eftersom att jag är rastlös som få och inte orkar vänta på att någon ska göra saker =D

Det resulterade dock i en liten bränning på handleden på stekpannan som tack för min hets =P



Det är litet, ynkligt och syns knappt, men kändes gjorde det allt ;)



Efter frukosten så började jag mitt tårtprojekt. Jag hade köpt färdiga tårtbottnar (Jag fuskar gärna om jag kan) och roade mig med att trycka ut tre småtårtor med en finurlig liten grej som jag fått från farmor, vilket är en rund metallform med ett litet handtag på, som man egentligen knäcker ett ägg i för att steka i pannan och få en rund frukost =)



Småtårtorna är gjorda


Sen mosade jag lite banan och lade på det första lagret, skulle egentligen vart nerblandat i marsánsås, men det glömde jag så klart köpa ;D



Mosad banan är mumma =D

På andra lagret fick det bli en otrolig fuskvariant på Nougatfluff. Denna skulle egentligen gjorts igårkväll, men det glömdes också bort ;D



FuskNougatFluff =)

Sen locket på och påbörja det som skulle bli choklad"kristyr", detta misslyckades dock totalt, lite av en kristyr F A I L kan man säga [memo till själv; Räkna om, räkna rätt] och tillslut så dolde jag allt i grädde istället ;)

Nerpackade i låda och redo för kakaopudring =D


Tänkte först skivat banan och lagt på, men jag antog att de skulle hinna bli osmakligt bruna innan vi skulle åka och fika, så jag lade bananen i väskan istället (oskalad, oskivad och fortfarande kvar i väskan orörd!)
Så jag tog snabblösningen och pudrade lite kakao över dem istället =)

Tada!! =D



Grymtgrisen [Fransk Bulldog]


Glömde dock ta en bild på Sandras snygga soffpose när hon skulle läsa av watten på taklampan, men den sitter på plats i minnet ;)

Är hemma nu efter en kväll med tacos, melodifestivalen (i bakgrunden alltså) och vin.. För Sandras del ;) lite skitsnack och gos med hundarna =)

Har vart en bra dag, fler sådana här tack, fast utan brännskador och tårtbak ;)

Men man måste ju ge plats åt de man älskar ;)

Ett plåster, är ett plåster, är ett plåster..

Det konstiga är att jag (tjurskallig som jag är) inte kan sluta läsa om andra som har likadana eller liknande problem som mitt med dränage och grejer, men de har fått penicillin och de fick ingen bedövningsspruta innan snittet eftersom att den kunde sprida inflammationen i kroppen?
Är det därför mittt inte läker ordentligt? Ska jag bli dösjuk nu bara för en jävla inflammation i en hårsäck?
Är trött som ett as hela dagarna och jag har ont överallt =S
Börjar nog bli hypokondrisk, måste sluta läsa hemska saker nu. Tolkar ju in allt i hur jag mår =P



Bananskrabbelucker                          Bild från Kryddburken.se


ca 20st
Det här behöver du :
1½ dl strösocker
2 ägg
2,5 dl mjölk
5 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
3 tsk vaniljsocker
2 stora mosade bananer (gärna bruna)

GÖR SÅHÄR :
Vispa ägg och socker för hand till en jämn smet. Blanda ner övriga ingredienser.
Rör om tills smeten är jämn och slät.
Klicka ut 3 msk vardera till små plättar i stekpannan &  stek i smör  på låg värme.

Servera med färsk frukt, en klick yoghurt, grädde, glass etc.

Livet är svart/vitt

Det är bara till att börja förbereda sig på att livet kastat mig rakt in i en väldig massa stora förändringar, ta reda på hur jag ska klara av dessa och försöka se framtiden, även om den just nu känns rätt så obehaglig.

Det vore skönt att kunna sätta mig ner, tänka efter och verkligen sätta fingret på när allting började gå fel. När mina val inte längre vart ungdomliga och utan konsekvens, när jag började skrubba min väg mot det liv jag lever idag.

Detta liv, mitt, är långt ifrån det jag räknade med att jag skulle ha när jag slutade högstadiet och såg fram emot ett nytt liv med gymnasiet: En utbildning jag skulle älska och möjligheterna till jobb kändes oändliga!

Här sitter jag väl nu med vad jag som närmst kan förklara som det direkt motsatta.

Jag tycker inte om mitt liv, eller vad det har blivit.
Alldeles för många val har jag ångrat.

Lika många val har jag älskar, det är just det som gjort mig till den människan jag vet att jag är, inuti detta skal som idag är jag.

Jag vet att man inte ska tillåta tunga tankar att ta över sinnet, man mår inte bra utav det. Men det är ibland alldeles för många yttre faktorer som avgör måendet, och man kan inte styra mycket över det.

Just idag, just ikväll, just nu.. Så känns allting tungt, och jag vill bara få gnälla av mig..

Jag har fått hem papper som kommer att ha en avgörande effekt på mitt liv. Detta tar jag som något positivt och ser fram emot det som de flesta andra människor skulle bli otroligt oroade av. Men mig gör det inget, det är inget papper som talat om att jag på något vis är sjuk.

Jag har fått avslag, detta tar hårt på mig. Min mamma har alltid uppfostrat mig med intentionen av att jag ska bli en självständig kvinna, vilket jag på mitt eget sätt är. Men inte på det sättet jag vill vara.

Jag kommer behöva flytta, och det är inte bara för att försöka få jobb, jag måste flytta ifrån min sambo och försöka skaffa mig en egen lägenhet, för vårt Sverige anser att vi inte ska bo under samma tak.

Jag känner mig ensam, trots att jag alltid har någon runt mig. Det kommer inifrån och jag vet inte hur jag ska fylla den.

Jag är full av saknad, det finns människor i mitt liv som det känns som att jag har förlorat, fast jag vet att så inte är fallet. Det är min ensamhet som talar om att de är borta.

Jag vet inte vart jag ska börja, för det är så mycket som ska bli gjort, så mycket jag väntar på, som ska rycka mig från min mardröm och presentera mig för min verklighet, den jag vet att jag vill ha.

Idag är jag
orkeslös trött svår ilsken gråtfärdig värdelös inför mig själv

Jag vill vara
Utvilad arbetande livsälskande lätt i sinnet

Men nu har jag gnällt färdigt för ikväll, livet blir inte bättre av att någon säger till mig att det kommer lösa sig.

Ingen annan kan fixa detta utom jag

Det är inte mycket som har gått bra den sista månaden.
Alla vårdcentralbesök tar knäcken på mig, och det verkar som sagt inte ta slut än på ett tag.

Idag sa sköterskan att det vätskade sig, men inget var. Är öm som fan och kan fortfarande inte sitta ordentligt. Glömmer jag bort det och försöker sitta som vanligt ändå, så får jag mer ont..

WTF liksom, kan det inte ta slut nu?

Så nu när jag börjar känna mig trött så kryper det i kroppen på mig, allt signalerar till mig att jag inte ska lägga mig ner, jag kan ju inte sova ordentligt ändå och jag får ju bara mer ömma punkter som jag gnäller om sen.

Vill inte sova mer nu, men det finns inget att sysselsätta mig med för att vara vaken heller..

Så vad gör man? Jo man går och lägger sig ändå och hoppas på att mardrömmar och konstanta uppvaknanden ger vika i alla fall en natt, så jag får sova ordentligt. Vakna utvilad och må bra!
Men.. Det kommer vara likadant imorgon när klockan ringer (den är ställd för att jag ska vakna och försöka uppleva dagen) och jag ska sätta mig på sängkanten. Ryggontet, ömheten och oviljan att göra något alls innan allt släppt.

Ingen motion, kramp i låren och soppor.
Fan vilken bra dag det kommer bli..