Livet är svart/vitt

Det är bara till att börja förbereda sig på att livet kastat mig rakt in i en väldig massa stora förändringar, ta reda på hur jag ska klara av dessa och försöka se framtiden, även om den just nu känns rätt så obehaglig.

Det vore skönt att kunna sätta mig ner, tänka efter och verkligen sätta fingret på när allting började gå fel. När mina val inte längre vart ungdomliga och utan konsekvens, när jag började skrubba min väg mot det liv jag lever idag.

Detta liv, mitt, är långt ifrån det jag räknade med att jag skulle ha när jag slutade högstadiet och såg fram emot ett nytt liv med gymnasiet: En utbildning jag skulle älska och möjligheterna till jobb kändes oändliga!

Här sitter jag väl nu med vad jag som närmst kan förklara som det direkt motsatta.

Jag tycker inte om mitt liv, eller vad det har blivit.
Alldeles för många val har jag ångrat.

Lika många val har jag älskar, det är just det som gjort mig till den människan jag vet att jag är, inuti detta skal som idag är jag.

Jag vet att man inte ska tillåta tunga tankar att ta över sinnet, man mår inte bra utav det. Men det är ibland alldeles för många yttre faktorer som avgör måendet, och man kan inte styra mycket över det.

Just idag, just ikväll, just nu.. Så känns allting tungt, och jag vill bara få gnälla av mig..

Jag har fått hem papper som kommer att ha en avgörande effekt på mitt liv. Detta tar jag som något positivt och ser fram emot det som de flesta andra människor skulle bli otroligt oroade av. Men mig gör det inget, det är inget papper som talat om att jag på något vis är sjuk.

Jag har fått avslag, detta tar hårt på mig. Min mamma har alltid uppfostrat mig med intentionen av att jag ska bli en självständig kvinna, vilket jag på mitt eget sätt är. Men inte på det sättet jag vill vara.

Jag kommer behöva flytta, och det är inte bara för att försöka få jobb, jag måste flytta ifrån min sambo och försöka skaffa mig en egen lägenhet, för vårt Sverige anser att vi inte ska bo under samma tak.

Jag känner mig ensam, trots att jag alltid har någon runt mig. Det kommer inifrån och jag vet inte hur jag ska fylla den.

Jag är full av saknad, det finns människor i mitt liv som det känns som att jag har förlorat, fast jag vet att så inte är fallet. Det är min ensamhet som talar om att de är borta.

Jag vet inte vart jag ska börja, för det är så mycket som ska bli gjort, så mycket jag väntar på, som ska rycka mig från min mardröm och presentera mig för min verklighet, den jag vet att jag vill ha.

Idag är jag
orkeslös trött svår ilsken gråtfärdig värdelös inför mig själv

Jag vill vara
Utvilad arbetande livsälskande lätt i sinnet

Men nu har jag gnällt färdigt för ikväll, livet blir inte bättre av att någon säger till mig att det kommer lösa sig.

Ingen annan kan fixa detta utom jag